Slutreflektion
Jag kände denna skola redan sedan tidigare, mina döttrar har gått här på gymnasiet och gått ut med fina resultat, tämligen nöjda men också lättade över att nu tog plugget slut.
Denna gång klev jag in i en ny roll, inte alls som förälder, det har jag lagt åt sidan, min nya roll var undervisande lärare och att se skolverksamheten inifrån, med schema, strukturer, små och stora problem.
Som praktikant kände jag mig inte delaktig i alla problem som gäller eleverna och det ville jag heller inte fokusera på under den korta tiden, det skulle ta för mycket uppmärksamhet från själva undervisningen. Ibland kan det vara en fördel att inte veta för mycket om alla för då byggs det färdiga föreställningar i huvudet på en gång. Så jag frågade inte om detta med diagnoser osv så länge det inte var ett uppenbart hinder.
Jag upplevde skolmiljön som en skyddad miljö och i viss mån terapeutisk.
I början kunde jag störa mig lite på att bildsalen hela tiden besöktes av elever, som kom och gick in och ut men senare förstod jag att det beror på mig vilka ramar jag sätter som lärare för användning av salen och hur eleverna ska visa hänsyn till varandra.
Det är mycket grundläggande att ha fasta ramar och avtala med eleverna från början, något som man hela tiden kan hänvisa till istället för att gå in i en konfliktladdad diskussion.
Är bildämnet ett ämne som betraktas seriöst eller som riskerar marginalisering?
Utifrån min handledares metod att handskas med ämnets innehåll ser jag att varje lektion tas på allvar och trams tolereras inte. Jag försökte emellanåt att komma på flera förslag med nya uppgifter som de hittills inte haft så mycket av men vissa av dem, teoretiskt helt korrekt utformade, visade sig svåra i praktiken.
Om jag lägger upp för många nya moment och bakar allt möjligt in i uppgiften för att, i min föreställning, vidga perspektiv, blir det för otydligt och rörigt.
Däremot är det bra om eleven bakar in det individuella i uppgiften och gör den till sin "egen".
Eleven måste uppleva både lusten att uttrycka något, kraven från skolan att ta arbetet på allvar och samtidigt inte känna sig stressad över att inte hinna i tid.
Tidsramar är något av det svåraste. Närvaroplikt är ett annat problem. Att ge mycket grupparbete ger inte förbättringar, det kräver en vuxen mognad att känna ansvar, men grupparbete är bra att öva in på gymnasiet. Bra dock att tänka på att grupperna ska helst ha blandat kön, det blir lätt kill- och tjejgrupper.
Innehållsmässigt höll jag mig till något enklare uppgifter.
De svårare momenten, som t ex digital filmredigering och photoshop höll huvudsakligen min handledare i och jag upplever att jag behöver många fler övningstimmar till för att känna mig någorlunda stadgad.
Ofta jobbade jag med klass 7-9 vilket jag upplevde både roligt och stimulerande. Snart upptäckte jag att min handledare hade en viss auktoritet som de inte ofta satte sig emot. En sådan auktoritet är inte lätt att uppnå på praktikant nivå, det hänger ihop med lång erfarenhet som pedagog. Att få kontakt med eleverna och utveckla en dialog som leder framåt kändes ändå bra, även om jag registrerade flera som smet undan efter kortare tid. Jag sade åt dem vad jag tyckte om detta men hade inte lust att vara polis eller höja rösten. När det är ett bra flyt i arbetet i klassrummet känner jag mig glad och vill inte fokusera på det negativa, inte dra uppmärksamheten till det som stör utan göra lektionen till något upplyftande, utan att behöva bli sur eller arg. Ibland fungerar det, även om bara ibland.
Jag fick erfara hur mycket det hänger på läraren: vad eleverna gör och hur de gör. Det finns något som eleverna omedvetet gör efter, en slags efterhärmning. Flera vågar inte gå utanför ramarna för en uppgift. Alla känner sig inte lika bekväma med att vara speciella eller utmärka sig utan vill snarare smälta in. Det hänger ihop med att de är ungdomar och inte vuxna och deras erfarenheter, deras bagage är, oavsett innehållet, mycket mindre än hos oss lärare.
Jag hade en föreställning om att de vill uttrycka sina åsikter explosivt men så var inte fallet.
Att uttrycka sig och gå utanför sina begränsningar i måleri och teckning var svårare än att göra videos eller inreda lådor. Unga personer har också svårare att ta kritik för sitt arbete, men tillsägelser om hur man ska bete sig tolereras bättre.
När det gäller själva undervisningsmaterialet handlade det mest om målning och teckning och mycket avbildning- av stilleben eller parafras av andra konstnärer.
Det blev få redovisningar och ingen analys, tidsramarna har inte räckt till. Men däremot blev det en del hantverk - både keramik och bokbindning. Eleverna jobbade också i keramik verkstaden när de gjorde gipsformer och skulptur, av miljö hygieniska skäl.
